Bakgrund

Bakgrund

En kärnkraftsreaktor klyver tunga atomkärnor (vanligen uran-235). Den energi som frigörs används för att koka vatten. Ångan från det heta vattnet används sedan för att driva turbiner som är kopplade till en generator som producerar el. Du kan läsa mer om hur ett kärnkraftverk fungerar på Strålsäkerhetsmyndighetens webbplats.

 

Sedan mitten av 1960-talet har kärnenergi varit en del av den svenska energiproduktionen. Det började med kärnkraftvärmeverket Ågesta i Farsta i Stockholm som var i drift 1964–1974. Sedan 1972 har el producerats vid de fyra kärnkraftverken Barsebäck, Oskarshamn, Forsmark och Ringhals. I dag produceras ca 45 procent av Sveriges el av kärnkraft.

 

Det klyvbara materialet i reaktorn kallas för kärnbränsle. För att få bästa möjliga effekt byts en del av kärnbränslet ut i reaktorn varje år. Den mängd som plockas ut är högaktivt radioaktivt avfall, så kallat använt kärnbränsle. Detta avfall måste förvaras säkert i 100.000 år. Efter den tiden kommer det använda kärnbränslet inte att vara mer radioaktivt än naturligt uran.

 

Det använda kärnbränslet är mycket radioaktivt och därför mycket farligt för både oss människor och för miljön. I dag förvaras det använda kärnbränslet i vattenfyllda bassänger i Svensk kärnbränslehantering AB:s (SKB) mellanlager för använt kärnbränsle i Oskarshamn, CLAB. Det använda kärnbränslet är mycket varmt och kyls med hjälp av vattnet i anläggningens bassänger. Innan det slutförvaras måste det därför mellanlagras i minst 40 år. SKB är den svenska kärnkraftsindustrins bolag som har till uppgift att ta hand om kärnkraftverkens radioaktiva avfall.

 

En kärnreaktor producerar i genomsnitt 20 ton använt kärnbränsle per år. I dag förvaras knappt 6500 ton använt kärnbränsle i CLAB. När vi i framtiden slutar att använda de svenska kärnkraftverken kommer de att ha producerat drygt 12 000 ton använt kärnbränsle. Det använda kärnbränslet måste som sagt var hållas avskilt från människa och miljö i 100.000 år. Men mellanlagret CLAB kan inte lagra avfallet tillräckligt länge då det är beroende av aktiv kylning och övervakning. Därför krävs en annan typ av anläggning som kan klara av både istider och jordbävningar utan att någon människa behöver sköta anläggningen. Därför har SKB ansökt om att bygga ett slutförvar för det använda kärnbränslet. Slutförvaret ska kunna förvara bränslet på ett säkert sätt utan att anläggningen kräver något underhåll under de 100.000 år som anläggningen måste vara säker.

 

Vad är ett slutförvar?

Slutförvar för radioaktivt avfall är ett förvar där radioaktivt material placeras till dess att radioaktiviteten minskat så mycket att materialet är ofarligt. I praktiken innebär det till exempel att materialet förpackas och läggs ner i berggrunden för att aldrig tas upp igen.

 

Det finns, eller planeras för, tre typer av slutförvar i Sverige.

  • Slutförvar för kortlivat låg- och medelaktivt radioaktivt avfall
  • Slutförvar för långlivat låg- och medelaktivt radioaktivt avfall
  • Slutförvar för högaktivt kärnavfall

 

I dagsläget finns det ett slutförvar för kortlivat låg- och medelaktivt avfall i Forsmark. Detta slutförvar kallas SFR. Här placeras radioaktivt avfall från bland annat kärnkraftverken, sjukhus och forskning som har en lägre dos av radioaktivitet. Det mest aktuella just nu är slutförvaret för högaktivt kärnbränsleavfall som föreslås placeras i Forsmark. Den sista typen av slutförvar gäller långlivat låg- och medelaktivt avfall. Detta slutförvar är endast i planeringstadiet och något som kommer bli aktuellt i framtiden. Hur säkerhetsklassningarna för respektive slutförvar är uppdelat står det mer om under ”kärnavfall” i menyn.

 

Hanteringen av radioaktivt avfall i Sverige utgår från grundläggande principer som finns reglerade i lagar och förordningar:

  • Avfallet från de svenska kärnkraftverken ska slutförvaras inom landets gränser
  • Sverige ska inte slutförvara avfall från andra länder
  • Det använda kärnbränslet ska inte upparbetas
  • Slutförvar ska etableras av de generationer som dragit nytta av den svenska kärnkraften

Utvecklingen av slutförvar

Under 1970-talet klargjorde regeringen att det var industrins ansvar att ta hand om det radioaktiva avfallet. 1977 trädde därför villkorslagen i kraft. Den reglerade vad som gällde för att få starta en ny kärnkraftsreaktor i Sverige. Bestämmelserna innebär att kärnkraftverkets ägare var tvungen att föreslå en säker metod för slutförvaring av radioaktivt avfall eller var tvungen att kunna visa upp ett avtal om upparbetning av det använda kärnbränslet. Upparbetning av använt kärnbränsle innebär att man omarbetar materialet så att det går att använda som bränsle igen. Nackdelen är att plutoniumhalten blir hög.

 

Eftersom att ett flertal reaktorer höll på att byggas vid slutet av 1970-talet, innebar villkorslagen ett stort incitament för industrin själva att lösa den slutliga förvaringen av det använda kärnbränslet. De olika kärnkraftverksägarna gav det gemensamt ägda bolaget SKB i uppdrag att presentera en metod för säker slutförvaring av det radioaktiva avfallet. Detta ledde till att SKB presenterade tre metoder: 1977 presenterades KBS-1-metoden, 1978 kom KBS-2-metoden och slutligen kom KBS-3-metoden 1983. KBS-3 låg sedan som grund för ansökningarna om att ta Sveriges nyaste kärnkraftsreaktorer i drift.

 

SKB har bedrivit forskning och utveckling om hur ett slutförvar för kärnbränsleavfall ska utformas sedan 1976. Målet har varit att hitta en hållbar lösning för hur vi kan hantera det använda kärnbränslet. SKB har bedrivit förstudier och platsundersökningar för ett slutförvar för använt kärnbränsle i Forsmarksområdet sedan 1995. År 2009 pekade SKB ut Forsmark som den plats där de vill bygga slutförvaret. Valet stod då mellan Forsmark och Simpevarpshalvön i Oskarshamns kommun där undersökningar pågått lika länge. Slutligen ansökte SKB 2011 om att få bygga ett slutförvar för använt kärnbränsle i Forsmark.

Slutförvaret SFR – slutförvaret för kortlivat radioaktivt avfall

I Forsmark finns redan ett slutförvar för låg- och medelaktivt kortlivat radioaktivt avfall. Detta slutförvar kallas SFR och togs i drift 1988 av Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB). I SFR lagras radioaktivt avfall som inte behöver kylas och som är radioaktivt en relativt kort tid. Det handlar främst om driftavfall från svenska kärnkraftverk men också avfall från sjukvården och från forskning.

 

SFR ligger ungefär 50 meter under vattnet i närheten av Forsmarks kärnkraftverk och rymmer 63 000 kubikmeter avfall. SKB lämnade i slutet av 2014 in en ansökan om att bygga ut SFR för att kunna ta emot ytterligare 117 000 kubikmeter avfall från de svenska kärnkraftverken. Den utbyggda delen planeras ligga cirka 100 meter under vattnet i anslutning till den nuvarande anläggningen.

Hamnverksamheten i Forsmark

Då det föreslagna slutförvaret för använt kärnbränsle ligger nära en hamn så har möjligheten gällande att frakta exempelvis bergmassor och bentonit via fartyg undersökts. En sådan lösning skulle minska transporter via väg. Detta skulle dock kräva en utbyggnad av hamnen för att göra det möjligt för större fartyg att nå dit. En speciell ansökan gällande detta har skickats in av SKB, men fortfarande återstår många frågor kring om detta är möjligt.

Till toppen av sidan