Beslutsprocessen

Beslutsprocessen

År 2011 ansökte Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) om att bygga ett slutförvar för använt kärnbränsle i Östhammars kommun. Denna ansökan måste godkännas av Sveriges regering innan SKB får börja bygga. Innan regeringen fattar sitt beslut granskas SKB:s ansökan av både Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) och Mark- och miljödomstolen (MMD) vid Nacka tingsrätt.

 

Mark- och miljödomstolen prövar SKB:s ansökan enligt miljöbalken medan Strålsäkerhetsmyndigheten prövar ansökan enligt kärntekniklagen. Det innebär att de granskar om platsen och metoden som SKB valt uppfyller de lagkrav som finns.

 

För att få börja bygga anläggningarna för att slutförvara det använda kärnbränslet behöver ansökan gå igenom fem steg:

  • Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt prövar ansökan enligt miljöbalken och skriver ett yttrande till regeringen.
  • Strålsäkerhetsmyndigheten prövar ansökan enligt kärntekniklagen och skriver ett yttrande till regeringen.
  • Östhammars kommun ska ta ställning till om det kan tillåtas ett slutförvar för använt kärnbränsle i kommunen.
  • Oskarshamns kommun ska också ta ställning då inkapslingsanläggningen som ingår i slutförvarssystemet planeras ligga i anslutning till mellanlagret för använt kärnbränsle, CLAB.
  • Regeringen fattar beslut om tillstånd enligt kärntekniklagen och tillåtlighet enligt miljöbalken.

 

Både Östhammars och Oskarshamns kommuner har vetorätt enligt miljöbalken, därför behöver båda kommunernas inställning säkerställas av regeringen. Om regeringen säger ja till ansökan så får Strålsäkerhetsmyndigheten och Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt i uppdrag att fastställa villkor för verksamheten.

 

När SSM och MMD är klara lämnar de sina yttranden till regeringen. Först när regeringen, Östhammars kommun, Oskarshamns kommun, Strålsäkerhetsmyndigheten samt Mark- och miljödomstolen ställer sig positiva till ansökan kan arbetet med att bygga ett slutförvar påbörjas.

 

Får SKB tillstånd till slutförvaret är målet att börja bygga någon gång i början av 2020-talet och att det ska tas i drift ca tio år efter byggstart. I det fall SKB inte får tillstånd kan de behöva börja om från början med att hitta en lösning för avfallet.

Den 23 januari 2018 lämnade Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) och Mark- och miljödomstolen (MMD) över sina respektive yttrande till regeringen gällande Svensk Kärnbränslehantering AB:s (SKB) ansökningar om slutförvar för använt kärnbränsle. SSM yttrade sig som expertmyndighet till regeringen över ansökan enligt kärntekniklagen gällande tillstånd. MMD yttrade sig som beredande myndighet till regeringen över ansökan enligt miljöbalken om tillåtlighet. Kortfattat kan man säga att SSM tillstyrker SKB:s ansökan medan MMD saknade en tillräcklig säkerhetsanalys gällande kopparkapslarnas långsiktiga säkerhet. På de flesta andra punkter anser MMD att ansökan är tillräcklig. Länkar till SSM:s och MMD:s egna pressmeddelanden gällande sina yttranden hittar du längst ner på sidan.

 

För båda myndigheterna är det här projektet en utmaning. Det handlar om ett avfall som är unikt och som behöver förvaras åtskilt från människor och miljö så lång tid. Det finns ingen anläggning att hämta referenser från eller jämföra med i hela världen och tidsperspektiven gör att inga experiment haft testperioder som kan verifiera att det ena eller andra fungerar över de tidsskalor som behövs. Varken SSM eller MMD är dock ovana vid att hantera osäkerheter med anläggningar som de prövar; SSM hanterar till exempel kärnkraftverk i drift och MMD hanterar andra stora industrianläggningar med utsläpp som kan påverka miljön under lång tid framöver. Men tidsskalan i det här projektet är unik. Båda myndigheterna behöver bli övertygade av SKB att osäkerheterna som finns är så små som det rimligen går att förstå idag.

 

Två myndigheter som kommer till olika slutsatser (när det gäller korrosion av kapseln) kan låta konstigt. Det är förståeligt att SSM och MMD prövar saken på olika sätt men de har också några gemensamma nämnare. Svaret finner vi i myndigheternas möjlighet att påverka säkerhetsutvecklingen av anläggningen på lång sikt.

Prövningen hos SSM

SSM prövar frågor om strålskydd och strålsäkerhet till människor och omgivande miljö, både under drift med bland annat skydd för människor som arbetar i och omkring anläggningen men också strålsäkerheten efter förslutning av anläggningen de första 1000 åren, mot 100 000 år, till och med så långt som 1 miljon år. SSM prövar också att icke-spridningsavtalet för kärnämne kan hållas för att förhindra att kärnämne kommer i orätta händer.

 

SSM har i sitt yttrande uttalat att SKB har visat att de har de förutsättningar och kunskaper som behövs för att i detta läge tillstyrka ansökan om tillstånd. Men, de har också satt som villkor att verksamheten ska genomgå så kallad stegvis prövning och däremellan utreda, forska, visa och kvalitetssäkra att strålsäkerheten kan uppnås till exempel innan byggstart, innan provdrift och innan rutinmässig drift. Det innebär att SSM (även om regeringen meddelat ett tillstånd) har möjlighet att stanna upp, begära ytterligare utredningar, ändra förutsättningarna i relation till nya internationella regler och föreskrifter och via sin tillsyn i varje steg av prövningen innan SKB får tillstånd att gå vidare in i nästa steg.

 

 

Prövningen hos MMD

Mark- och miljödomstolen prövar frågor som rör skydd för människors hälsa och miljö. Där ingår till exempel vilken påverkan som sker på grundvattennivåer och hur naturen på ytan påverkas av det, om skyddade arter är hotade, hur man omhändertar bergmassor, utsläpp av ämnen till mark, luft och vatten, vibrationer och buller ifrån verksamheten och transporter men också risken för strålning och utsläpp av radioaktiva ämnen. SKB måste visa hur de kan förebygga, förhindra, åtgärda eller kompensera för den påverkan de kommer åstadkomma genom sin verksamhet på människa och miljö nu och för framtida generationer.

 

För MMD är det här tillfället det enda de har för att säkerställa att verksamheten kommer att bedrivas på ett säkert sätt ur ett miljö- och hälsoskyddsperspektiv nu och i framtiden för kommande generationer. De måste sålunda vara mer övertygade om att osäkerheterna i till exempel olika processer är så väl omhändertagna att händelseförloppen, som kan förutses, inte tar en annan riktning än de som presenterats för domstolen. När regeringen fattat beslut (ja eller nej) i frågan så är MMD bundet av det, antingen att meddela villkor som gör att verksamhet kan bedrivas med minsta möjliga miljöpåverkan vid ett ja eller avslå ansökan vid ett nej.

 

I yttrandet som kom den 23 januari meddelar MMD att de anser att flera delar av ansökan kan godkännas, som till exempel miljökonsekvensbeskrivningen, platsval och flera andra delar. Dock anser MMD att det fortfarande finns osäkerheter när det gäller kopparkapselns skyddsförmåga som behöver klargöras innan tillåtlighet kan ges.

Gemensamma nämnare

Båda myndigheterna ska pröva om ansökningarna uppfyller de allmänna hänsynsreglerna enligt miljöbalken och ifall miljökonsekvensbeskrivningen (MKB) är tillräcklig och kan godkännas. De har lite olika fokus där SSM framför allt tittar på strålsäkerheten och MMD på alla andra miljö- och hälsoskyddsfrågor men ett ämne har de båda att ta hänsyn till och det är effekterna av strålning ur ett miljöbalksperspektiv. De har tittat på platsvalet och metodvalet och båda har godkänt Forsmark som plats och KBS 3-metoden (flerbarriärssystemet med fördröjning via berg och bentonit samt inneslutning av bränslet i en kapsel) De har också båda godkänt MKB. Båda har också synpunkter och exemplifierat på områden där ytterligare utredning behövs och där villkor behöver formuleras

Kopparkorrosionen

Båda myndigheterna har i sina yttranden ställt krav på ytterligare utredningar gällande korrosion av kapseln, men som beskrivits ovan kan alltså SSM tillstyrka ansökan i förvissningen om att de kan hantera oväntade utfall av utredningarna genom sin stegvisa prövning medan inte MMD kan göra det. MMD rekommenderar att SKB ger in ytterligare underlag till regeringen som visar att eventuella utsläpp från kapseln inte sker under en mycket lång tid.

Kommunens frågor

Östhammars kommun kan konstatera att mycket av resonemangen och förslag till villkor som kommunen har tagit med sig in i huvudförhandlingen, som genomfördes under hösten 2017, har fallit väl ut och omhändertagits av antingen SKB eller MMD. Förutom kopparkorrosionsfrågan har MMD tagit ställning i en mycket viktig fråga för kommunen. De anser att det inte går att meddela tillåtlighet om inte frågan om vem som har ansvar för slutförvaret efter förslutning är klarlagd. Staten har ett sistahandsansvar men det är inte reglerat hur staten ska ta det och det är oerhört angeläget att kommunen och dess medborgare blir skadeslösa om till exempel företaget SKB upphör efter förslutning och det, trots att förvaret ska vara säkert, händer något oförutsett.

Kommunens vetorätt

Generellt gäller för att regeringen ska kunna ge tillstånd till en anläggning av den här typen ska den berörda kommunens kommunfullmäktige ha sagt ja till etableringen. Detta ger alltså kommunen en vetorätt.

 

Kommunfullmäktige i Östhammars kommun kommer att besluta om de ska tillåta en anläggning för slutförvar av använt kärnbränsle. Kommunfullmäktige kan låta kommuninvånarna folkomrösta i frågan, men resultatet av en kommunal folkomröstning är alltid rådgivande. Det innebär att kommunfullmäktige inte behöver följa resultatet av en folkomröstning, utan snarare att folkomröstningens resultat blir en del av beslutsunderlaget.

 

Vetoventilen

Veto-ventilen innebär att regeringen kan säga ja till att en verksamhet etablerar sig i en kommun trots att kommunfullmäktige i den aktuella kommunen sagt nej till den. För att regeringen ska kunna gå emot kommunens vilja måste det ur nationellt perspektiv vara synnerligen angeläget att verksamheten kommer till stånd. Det får heller inte finnas någon annan lämpligare plats för verksamheten. Med lämplig plats menas den plats som är bäst för verksamheten ur ett tekniskt och ekonomiskt perspektiv där den sociala acceptansen är som störst. Det innebär att en plats med något sämre tekniska och ekonomiska förutsättningar kan anses mer lämplig om den kommunens kommunfullmäktige är positivt inställd till verksamheten.

 

När, hur och för vilka typer av verksamheter regeringen får använda vetoventilen anges i miljöbalken. En av de verksamheter vetoventilen omfattar är slutförvaring av radioaktivt avfall. Det innebär att regeringen kan tillåta att det byggs ett slutförvar i Östhammars kommun även om kommunfullmäktige röstar nej, men bara om ingen annan plats kan anses mer lämplig.

Till toppen av sidan