Plats och metod

Platsvalet

Under 1980-talet ville Svensk kärnbränslehantering AB (SKB) med hjälp av Sveriges geologiska undersökning (SGU) undersöka berggrunden på ett flertal ställen i Sverige i ett första steg för att hitta lämpliga områden för ett slutförvar. Lokalt utbröt stora protester mot dessa och SKB tvingades tänka om.

 

I början av 1990-talet frågade SKB samtliga Sveriges kommuner om de kunde tänka sig att delta i inledande platsvalsstudier för ett slutförvar för använt kärnbränsle. SKB frågade också särskilt de svenska kommuner som redan hade kärntekniska anläggningar för att se om någon av dem var intresserade. Detta ledde till platsundersökningar i Östhammar, Oskarshamn, Nyköping, Tierp/Älvkarleby och Hultsfred. Nyköping och Tierp valde att dra sig ur. SKB bedömde också att Hultsfred inte var mer fördelaktigt än Oskarshamn.

 

Kvar för fördjupade platsundersökningar stod två kandidater: Östhammar och Oskarshamn. Dessa platsundersökningar bestod av undersökningar i berget via borrhål och borrkärnor. Efter fördjupade studier under 2000-talet meddelade SKB år 2009 att de skulle ansöka om att placera ett slutförvar för använt kärnbränsle i Forsmark. Det beror till stor del på att berget i Forsmark är mycket torrare än berget i Oskarshamn. Berget innehåller färre vattenledande sprickor 500 meter ner i marken där avfallet föreslås slutförvaras, vilket SKB bedömt är fördelaktigt.

 

Metodvalet

SKB har ansökt om att bygga ett slutförvar för använt kärnbränsle i Forsmark enligt KBS-3 metoden. KBS-3-metoden bygger på att ett antal barriärer skyddar människan och miljön från det högaktiva avfallet. Barriärerna i KBS-3-förvaret är berg, bentonitlera och kapsel.

 

Det använda kärnbränslet kommer att läggas i kapslar. Kapseln består av en utsida i 5 cm tjock koppar. Inuti finns en insats i gjutjärn. Kopparhöljet är till för att hålla kapseln tät och hindra utläckage av farliga ämnen. SKB menar att kopparlagret är tillräckligt tjockt för att det inte ska kunna uppstå korrosionshål i det under de närmsta 100 000 åren. Insatsen i gjutjärn är till för att ge kapseln stabilitet. I den finns hålrum där det använda kärnbränslet ska placeras. Beroende på om det använda kärnbränslet kommer från en tryckvattenreaktor, PWR, eller en kokvattenreaktor, BWR, finns olika antal hålrum i kapseln; 4 hålrum i PWR och 11 hålrum i BWR. Detta beror på att bränsleelementen ser olika ut.

 

Kapseln placeras i sin tur i berggrunden och omsluts av bentonitlera. Berget och deponeringsdjupet ska isolera det använda kärnbränslet från människans aktiviteter, dels på markytan men också på ett visst djup ner i berget. Det ska också bidra med en stabil och förutsägbar miljö som inte skadar barriärerna. Bentonitleran sväller när den blir våt och ska då hindra vatten från att komma i kontakt med kapslarna. Skulle kapseln läcka förväntas bentoniten hindra läckage av radionuklider genom sorption, det vill säga att ämnen fastnar i leran, och stoppar flödet ur kapseln.

 

Läs mer om KBS-3-metoden på SKB:s webbplats.

Alternativa metoder

Några exempel på andra metoder som har undersökts men som av olika anledningar avfärdats av SKB är:

  • WP-Cave: det använda kärnbränslet slutförvaras tätt i ett bergrum som sedan omsluts av en bentonitbuffert.
  • Djupa borrhål: slutförvaring av använt kärnbränsle i kapslar som läggs i borrhål som är mellan 3-5 km djupa.
  • Havsbottensediment: slutförvaring av använt kärnbränsle i tjocka lerlager i havsbottnen.
  • Rymden: uppskjutning av det använda kärnbränslet i rymden.
  • Fjärde generationens kärnkraft: bränslet ska inte slutförvaras, bara mellanlagras i väntan på ny teknik inom kärnkraft.
Till toppen av sidan